allrahemligasterummet.blogg.se

Några dagar före jul var det dags, mitt vårdplaneringsmöte med min husläkare och två verksamhetschefer. En för hälsocentralen och den andre för hand- och plastikkirurgen. Själv kom jag med mig min man eftersom jag inte kunde ta mig dit själv. Det började inte bra, rullstolen gick inte att styra in genom dörren till rummet vi skulle hålla till i så jag fick med hjälp av min man krångla mig in. Redan där kunde de tre se hur illa ställt det verkligen är.

 

Efter en kort inledning från hälsocentralens verksamhetschef tog hand- och plastikkirurgens verksamhetschef över. Började med att säga att han inte hade läst in sig på mitt fall, inte ens tittat i min journal. Sedan följde ett långt utlägg om lipödem, om att det finns alltför lite forskning på ämnet och alla faror som finns med att operera. Speciellt för mig eftersom jag kunde drabbas av vattenförgiftning och dö. Ingen läkare skulle lägga mig på operationsbordet med de oddsen. Med andra ord, någon operation skulle det inte bli. De kunde inte hjälpa mig. Redan där gav jag upp och tårarna började trilla, stirrade ner i golvet medan jag hörde makens hårda diskussion med läkaren om det moment 22 de försatte mig i. Han höll med men höll också på sin ståndpunkt, ingen hjälp. Försökte trösta mig med orden att ingen tvivlade på att jag har lipödem och att de alla kunde se det enorma lidande jag hade.

 

Hälsocentralens verksamhetschef frågade därefter om det fanns något de kunde göra för mig. Jag gav henne en blick av besvikelse, vånda och vanmakt. Sade förtvivlat att det som återstår är väl att få kompressionskläder och en lymfapress för att kanske få en lindring av problemen. Lade till att jag har ju inte cancer och då får jag väl inte den hjälpen heller. Husläkaren bedyrade att han skulle prata med dem personligen om detta. Hälsocentralens verksamhetschef upprepade gång på gång "är du nöjd då". Hur i hela friden skulle jag kunna vara nöjd, jag visste ju att det inte skulle bli något alls.

 

Smärtorna i benen var vid det här laget enorma, jag började få svårt att sitta på stolen. Jag insåg också att det inte fanns något mer att diskutera. Jag ville bara hem och sa det också. Min man förstod direkt och hjälpte mig upp. Jag vände trion ryggen utan ord, stirrade bara ner i golvet och kämpade mig ut till rullstolen. Skulle det här kallas vårdplaneringsmöte, ett möte där man inte erbjuder något alls.