allrahemligasterummet.blogg.se

Har inte skrivit på några dagar... Behövde tid för att samla mig och hämta kraft inför ännu ett läkarbesök på sjukhuset. Denna gång med en ny läkare och arbetsterapeut. Bara tanken på det fick min oro att ta över, hur skulle de bemöta mig. Skulle de lyssna på min historia och erbjuda hjälp eller skulle de bara lägga mitt ärende till handlingarna utan åtgärd. All oro fick mig att sitta uppe nattetid och grubbla. Somnade jag till så drömde jag mardrömmar om negativa besked och att jag satt fast i min situation. Det fick tårarna att visa sig på mina kinder. Mötet skulle avgöra så mycket...

 

Det var med känslorna utanpå kroppen jag åkte till sjukhuset tillsammans med min man. Jag kände mig kräkfärdig och tårarna kom redan i bilen. När vi kom till sjukhuset kämpade jag mig in i centralhallen med rullatorns hjälp och kände genast folket blickar på mig och min kropp. Jag satte mig på en stol och kämpade mot smärtan och tårarna. Stirrade ner i golvet för att inte visa min sårbarhet. Intalade mig att jag var stark och skulle klara stegen till mottagningen och det gjorde jag.

 

Kallades in i ett rum och fick vänta på läkaren och arbetsterapeuten ett bra tag. Oron steg och alla känslor låg utanpå min kropp. När så de kom in tog det inte lång stund innan jag släppte ut allt jag burit på, om känslan att vara fängslad i en kropp som inte kändes som min längre, om orörligheten och längtan efter att kunna gå utan hinder. Allt rann ur mig och det kändes som de tog mig på allvar, de ställde frågor och undersökte min kropp. Jag blev fotograferad och vi pratade hjälpmedel. De lovade att skynda på mitt ärende så att jag skulle få ett besked om eventuell fortsättning. Man ville konsultera kollegor och specialister. Därefter var mötet över.

 

I bilen kom tårarna igen, huvudvärken likaså. Jag var helt slut och på nåt sätt likgiltig, nollställd. Kanske berodde det på anspänningen och sömnbristen men jag hade i alla fall gjort det jag skulle, berättat om det helvete jag befinner mig i. Vi åkte hem och jag somnade i soffan. 

 

Några timmar senare väcktes jag av telefonen, det var arbetsterapeuten jag träffat tidigare idag. Hon hade gjort efterforskningar och skulle nu se till så att jag skulle få en rullstol. Det fick mig att börja tro på en vändning, kanske för att det är det jag ber om innerst inne och mest av allt. Jag vill så gärna tro på att jag ska få lämna det här fängelset,lämna den tunga kropp som håller mig fången. Jag vill så gärna tro att jag ska få livet tillbaka och leva utan smärta. Jag måste tro att en vändning kommer, annars blir livet meningslöst...