Telefonen ringde. Det var från landstinget, det var en politiker. Ville höra hur det var eftersom hon läst mitt gripande brev. Jag berättade än en gång delar av min nuvarande livssituation, om hur det är att vara starkt påverkad av lipödemet och inte ha något liv och mina högsta önskningar om att få hjälp. Hon lyssnade och ställde en del frågor och fick ärliga svar tillbaka. Tårarna kom naturligtvis när jag berättade om den jobbiga situationen men det gjorde mig inget, jag kunde ändå inte hålla dem tillbaka så jag fortsatte samtalet. På nåt vis fick jag känslan av att hon verkligen på allvar lyssnade och försökte ta in den livsituation jag befinner mig i. När mina ord tog slut konstaterade hon att så här kan det inte få fortsätta.
Samtalet närmade sig sitt slut och då informerade hon mig om att det nu var några stycken som jobbade med mitt ärende för att finna en lösning. Ville jag så fick jag också ringa henne närhelst jag ville, om så bara för att prata av mig. Jag tackade för det och avslutade med att önska mig en snabb lösning för att inte den tredje sommaren också ska rinna förbi utan att jag får ta del av den. När jag sedan lade på luren brast allt, alla mina känslor blev till tårar och jag släppte dem fria...
