allrahemligasterummet.blogg.se

En olycka kommer sällan ensam. Inte nog med att jag har mina blyben och blyarmar att kämpa med. Orörligheten gör att det är en kamp varje gång jag ska förflytta mig. Det var också då det hände, den där olyckan som bara inte fick ske. Jag sköt ifrån med armen för att byta ställning i soffan och kände då en lätt brännande smärta i den vänstra armen. Reaktionerna lät inte vänta på sig, jag vräkte ur mig en lång ramsa av svordomar eftersom jag befarade vad som var på gång. Visst fick jag rätt. Strax därefter började det stråla av smärta, en gnolande värk som sträckte sig från skulderbladet ner till lillfingret och det bara tilltog. Misstankarna besannades, nu väntade några plågsamma veckor med smärta.

 

Jag försökte bortse från smärtan men den bara tilltog och jag började få svårt att hitta en position där armen inte smärtade, där den fick vila. Så det fanns bara ett att göra, sitta helt still. Började knapra smärtstillande och smörjde armen med smärtstillande salva. Allt för att i möjligaste mån undvika smärtorna som fick mig att gå i taket och bli på dåligt humör. Men kunde jag bli nåt annat i det här läget som jag var i, stillasittande med blytunga ben och blytunga armar, ett skadat knä och nu denna smärtande arm. Livet kändes allt annat än rättvist. Hur mycket till skulle jag klara av innan det var dags att ge upp. Fanns det inget stopp på eländet...