allrahemligasterummet.blogg.se

Skrev färdigt det där brevet, det där känsloladdade brevet om min sjukdomssituation. Vände ut och in på mig själv för att försöka berätta om hur det är att ha en sjukdom där man direkt döms utifrån sitt utseende utan att man tar reda på sanningen bakom. Ville också beskriva hur det känns att nekas vård och behandling. Skrev rader som blev till sidor och ett rop på hjälp.

 

Vissa delar var känslomässigt svåra att skriva om och då kom också tårarna. Allt jag varit med om under dessa två år gled upp till ytan och blottades. Jag upplevde känslorna kring situationerna igen. Jag försökte tänka positivt och se det som att det här brevet skulle bli den där ventilen som skulle öppnas och släppa ut all sorg, ilska och besvikelse som samlats inom mig. Intalade mig att allt det negativa som jag upplevt nu skulle förändras till något positivt. Så jag fortsatte att skriva.

 

Brevet fick ligga till sig lite innan jag läste igenom det, justerade en del och lät det vila igen.Kvar återstod bara den allra tyngsta biten, att dokumentera hur min kropp såg ut för att tydliggöra det jag beskrivit genom kalla fakta. Maken tog bilderna. Det var plågsamt att stå upp den korta stund det tog att ta dem men jag bet ihop, uthärdade. När jag sedan tittade på bilderna tappade jag all form av behärskning. Var det här verkligen jag, hade min kropp förvandlats till ett sådant monster. Jag föll i otröstlig gråt, nästintill i chock över det jag sett. Det här var inte sant.

 

Men visst var det sant, det var så jag såg ut nu. Jag lade in bilderna i brevet men undvek att titta på dem. Sparade dokumentet, öppnade mailboxen och skickade brevet till mottagarna. Nu var det gjort, bara att invänta eventuella reaktioner.