11:27:00
Styrkan att inte ge upp
I det läget, när allt känns så förtvivlat hopplöst, när ingen lösning visar sig… Visst vore det enkelt för mig att bara släppa taget och ge upp men någonstans inom mig dyker då en liten, liten ynklig skärva upp som inte vill släppa taget, en låga som spjärnar emot, som kommer med sitt ljus och sin starka förmaning; kämpa på, du orkar, du kan, du klarar det, du har styrkan och viljan, jag är med dig hela vägen. Budskapet är så starkt och fyller mig med tron att allt kommer att lösa sig och det ger mig kraften tillbaka. Så här, denna soliga höstdag när frosten nyper i skinnet, bestämmer jag mig för att inte ge upp. Jag ska kämpa vidare för att bli trodd och tagen på allvar, kräva att få den hjälp jag har rätt till och behöver, jag ska göra allt för att få mitt liv tillbaka…
Det hela började mitt i klimakteriehelvetet och efter ännu en omgång av rosfeber där sviterna visade sig som stora skrovliga ärr på mina svullna underben. Elefanthuden försökte jag dölja genom att alltid använda tajts och bära långa kjolar eller klänningar. Jag skämdes för mina ben och ville inte att andra skulle se hur jag såg ut. Men, det var bara början, det skulle bli värre. Utan att jag märkte det fick mitt högra lår ett eget liv och började växa i omfång. Sakta men säkert blev benet tyngre och det började bli svårt att röra sig som jag var van vid. Så jag ändrade helt enkelt mitt sätt att gå, det var den enklaste lösningen för mig just då. Jag började lyfta mitt ben lite extra, drog det liksom med mig i en något haltande stil. Allt för att inte visa andra att jag hade problem. Jag bet helt enkelt ihop, satte på mig en mask och fortsatte att vara den som alla var vana vid att se och kände till. Här vilade minsann ingen oro eller ledsamheter…