10:06:00
Jakten på en diagnos
Sitter i soffan och stirrar ut genom fönstret, solen skiner från en molnfri himmel och det ser så underbart härligt ut, precis som det ska vara en frostig höstmorgon. Men det fina vädret kan inte trolla bort den sorgsenhet jag bär inom mig. Alla prövningar jag utsatts för har fått mitt liv att stanna upp helt. Det känns som om livet har tagits ifrån mig och just den känslan gör så förbannat ont. Här sitter jag, nästintill orörlig inomhus i den vackraste av dagar, och kan inte göra så mycket annat än att låta tiden gå. Allt för att ingen på allvar har velat lyssna eller tro på mig, än mindre hjälpa mig vidare för att ge mig en diagnos och finna en lösning. Det känns som jag står inför ett "mission impossible". Det är nog därför som de svarta tankarna kommer allt oftare, allt det där negativa som säger mig; ge efter, ge upp, du är inte värd någonting, du är bara en sönderslagen spillra av det du var en gång så ge upp…
Och visst skulle det vara enklast att bara ge efter för de negativa tankarna, bara ge efter och inte kämpa mer, låta allt bli som det blir…