17:29:00
En sprucken mask
Dagarna och nätterna fylldes av grubblerier som blev svartare och svartare. Sen tog det bara stopp, bubblan brast. Allt som hänt hann ifatt mig och i min hjälplöshet kom tankar på att allt bara gick åt ett håll, neråt, jag skulle bli ensam. Vem skulle orka att leva med mig, leva i en värld där allt kretsade kring sjukdom, tråkigheter och slit istället för att ta möjligheten att leva livet fullt ut. Jag sårade mig själv genom att intala mig att min älskades kärlek till mig aldrig skulle hålla, att han inte skulle orka bära mig genom detta, att han tröttnade på att försöka se bortom nuet och därmed skulle välja att lämna mig.
Och dessa grubblerier slog ordentlig rot i mina tankebanor, jag fortsatte att sänka mig själv, tvivla på allt vi hade. Blev tystare och mer allvarsam, orkade inte kämpa mer, orkade inte behålla masken på. Blev på något sätt likgiltig till allt, jag kunde inte göra något åt det. Väntade på att höra de där orden jag hört tidigare. Men han såg mig, såg att något var fel och kom till mig. Han böjde sig ner, kom nära, tätt intill, omfamnade mig och viskade; ”hur är det, vad är det som är så fel”. Jag föll i hans famn och lät masken krackelera, lät tårarna komma som en vårflod. Han fanns där för mig, gav mig det jag behövde…