10:55:00
Att tvingas välja stillasittande aktiviteter
Sommarens dagar passerade utan att jag riktigt fick ta del av dem. När längtan ut blev som allra störst fick maken köra fram bilen till ytterdörren och sedan hjälpa mig in i bilen för en tur. Visst gjorde det ont i benen men det var så befriande att åka fram genom landskapet att jag bet ihop och stod ut med smärtorna. Jag var lycklig över att få göra något och de där turerna blev till en ljusglimt mitt i allt elände, de blev liksom min chans till frihet.
Hemma var jag tvungen att hitta på något för att inte gräva ner mig helt. Jag lyssnade på sommarprogrammen i radion, tittade på tv, löste korsord och andra stillasittande aktiviteter. Jag lade också tid på att läsa mer om lymfödem och lipödem. Ju mer jag läste desto mer insåg jag att många av de symptomer som nämndes liknade mina och jag blev mer och mer övertygad om att det var den sjukdomen jag bar på. Att läsa andras historier, om hur de blev behandlade, fick mig att känna att jag delade deras historier. Jag blev ju inte heller lyssnad på och bedömdes som överviktig. Men hur skulle jag kunna komma vidare, hur skulle jag få träffa en läkare som verkligen lyssnade på mig och mina symtom, var villig att hjälpa mig och ge mig en riktig diagnos.
Ju mer jag sökte och fann, desto mer grubblade jag. Om det nu var så att jag bar på denna sjukdom, varför var läkarna inte beredda att på allvar undersöka saken utan bara klassade mig som överviktig. Jag blev ju bara sämre, benen växte sig större, armarna visade samma symtom och smärtan i kroppen ökade. Kunde tecknen vara tydligare än så på att något var fel. Kunde det vara så att det var enklast att ge diagnosen övervikt eller var det så illa att man inte kände till sjukdomen.