allrahemligasterummet.blogg.se

Min planering föll fullständigt. Kroppen slog bakut nästan direkt. De tunga och osmidiga benen sög helt enkelt all kraft ur mig, viljan och tjurskalligheten räckte inte för att besegra dem i denna strid. Jag tog mig till bilen men där tog det också stopp. Besviket insåg jag att det hela än en gång skulle sträcka sig till att åka med, om jag nu bara kunde få in de svullna benen i bilen...

 

Med makens hjälp lyckades jag ta mig in i bilen. Insåg hur otroligt hjälplös jag var och naturligtvis kom tårar av besvikelse. Tänk, att inte ens kunna ta mig in i bilen själv och sen sitta obekvämt och trångt på grund av mina groteska ben. Förbannade sjukdom, varför skulle du finnas i min kropp, vanställa mig genom att låta ben och armar växa okontrollerat, tvinga mig att utstå elaka kommentarer, ta av mig möjligheterna att röra mig och hela tiden påminna mig om att jag måste be om hjälp för det mesta. Förbannade sjukdom, förbannade ödem.

 

Vi åkte iväg till blomsterhandeln. Maken fick uppdraget att vara min kurir, gå in och kolla på sortimentet och rapportera till mig. Det blev inga inköp, inte heller något kyrkobesök. Det blev bara en kort tur och sedan hem. Det blev en lugn kväll i soffan...