allrahemligasterummet.blogg.se

Har legat lågt med bloggen i några dagar. En del reaktioner har fått mig att ta mig en funderare på om jag ska fortsätta med bloggen, om jag verkligen ska gå vidare med att berätta om min sjukdomssituation och så öppenhjärtigt beskriva hur jag känner mig och hur jag bemöts av andra. Det är ett beslut som känns viktigt att fundera på i dagsläget och som måste få ta den tid som krävs för att det ska kännas rätt för mig. 

 

Alla vet nog att det inte är lätt att jämt och ständigt hålla humöret uppe, att man inte alltid orkar att vara stark. För mig är det nog lättare att spela spelet och inte släppa på sanningen bakom den där masken. Många gånger känns det mycket värre att berätta hur jag verkligen mår innerst inne, det är nog så med tanke på mina tidigare erfarenheter i livet. Dessa har satt sina spår och de finns kvar som ärr som flammar upp ibland. Visst tillåter jag mig att vara svag men det är nog mest då jag är ensam och ingen ser. Då släpper jag på den där spärren och låter allt rinna ur mig i olika former, som ord på papper, som tårar mot täcket eller som slag mot kudden. På något vis stärker det mig att få det hela ur mig. Det får mig att orka gå vidare med livet, att orka sätta upp mål för framtiden. Livet är ju så mycket mer än sjukdom. 

 

Mina tankar just nu om bloggen är att jag ska fortsätta att skriva för att lyfta fram sjukdomen ödem som så många vet så lite om och som var elfte kvinna bär på utan att kanske veta om det. Kan jag hjälpa till att göra den mer synlig då har jag nått ett av mina mål. Då kanske också någon kvinna slipper bli stämplad som överviktig då det i själva verket är en sjukdom hon bär på. Kan hon få en diagnos snabbt och slippa det långa lidandet har jag nått ett mål till. För mig är det belöning nog och tanken på det får mig att hålla humöret uppe...